ladusvalas blogg

Jag märkte först av trenden 2008, fler och fler hade på stan börjat bära runt på ryggsäckar som såg ut som lådor, lika kantiga, lika tråkfula. Jag fattade ingenting, varför valde man en sådan? Sedan hände det där obehagliga, man inbillar sig att det är man själv som inte förstår och så sluter man sig till strömmen bara för säkerhets skull i hopp om att kanske bli klokare. Jag köpte Fjällräven Kånken Classic i ox red och tog den till föräldrahemmet där det utbrasts: ”Har du en kånken!” och kära minnen från ungdomens glansdagar utspelade sig i blicken hos min far. Jag blev glad för jag trodde att alla mina väskinköp var dömda på förhand. Jag hade vid det här laget utvidgat traditionen att införskaffa nytt bärdon inför varje nytt läsår, vilket jag antagligen kommer att hålla fast vid även när jag doktorerat och arbetar på universitetet. ”Jag hade en ljusblå”, sa mamma med en längtanssuck utan att röja detaljer kring vad som hände den där dagen när den skyfflades in i garderoben, hästen spillde på den eller sömmen runt axelbandet lossnade, eller något annat. Strax därefter skaffade min yngre kusin också en kånken, hon som annars inte gett intryck av att vara trendkänslig. Det är just det, kånken är i första hand en dagsryggsäck för mulleutflykten. Med sin rektangulära design och stora huvudfack går den lätt att stapla och packa. Till exempel bör man sätta sig på sittunderlaget som är instoppat i en särskild innerficka. Människor som inte är i skogen förvarar där sin laptop men jag tycker inte att det passar sig. I den kånken jag har är sittunderlaget sytt av kvalitetsmaterial och broderat med guldtråd så jag får stanna upp och samla mod till mig för att verkligen lägga det som dyna mellan marken och mig. Med ett sittunderlag i G1000 blir varje mosstuva en tron av sammet och plysch. Om man vill förstärka vattenresistensen i kudden och ryggsäckstyget smörjer man in det med vax som går att köpa på Naturkompaniet för under hundralappen.

Kånken väger nästan ingenting i sig självt och är sydd för att inte lämna veck och fickor som tar utrymme. ”Man får plats med sitt hus här i”, var det någon som sa, och emedan det är en sanning med modifikation skulle man kunna åka iväg på en europaweekend med endast denna som bagage vilket är en lättnad för vem som helst som åker tåg, buss, flyg eller båt. Man packar den med fördel precis som man packar en resväska. Handtagen är rejäla och hålls ihop av en detalj som jag i ärlighetens namn inte är lika förundrad över som andra recensenter som menar att det kan vara den enskilt påhittigaste uppfinningen med hela produkten: ett spänne som inte skyddar handflatan från skavsår utan bara förhindrar att handtagen fladdrar iväg åt olika håll. Jag frågar mig hur mycket besvär man sparar på att själv finna först det ena sedan det andra handtaget innan man lyfter upp väskan från golvet eller var man nu placerar den. Axelbanden har fått utstå både hyllningar och kritik för sitt nylonmaterial och sin simpla design. De är smala och sladdriga och kan vara svåra att få ordning på, å andra sidan kan man enkelt gömma undan dem under en sjal eller halsduk och de är justerbara till önskad längd. Fjällräven måste ha lyssnat på kritik som riktats mot just axelbanden för de har tillverkat och säljer nu extra vaddering som kan fästas ovanpå banden. Finsmakare som jag är känns det dock konstigt att ha axelbanden i en färg och vadderingen som bara finns i ett par färger jämfört med kånkenryggsäcken som finns i över femtio färger i en annan. Barn kan även behöva det särskilda axelbandsspännet som stängs över bröstkorgen, själv har jag inte testat det. Här märks också att Fjällräven är ett märke för uteliv – den lilla visselpipan mitt på bröstspännet kan signalera var man är om man gått vilse bland granarna. Ingenting för storstadsbor kanske som ständigt har skrikandet från bussar och tåg och cykelbromsar runt omkring sig.

Det är för tungt att bära en hel biblioteksladdning i kånken, det är nog snarare din rygg som går sönder innan kånken gör det, men för att bära en liten dagspackning bestående av anteckningsbok, någon roman, några pocketböcker, pennfodral, vattenflaska och en tjocktröja alternativt regnjacka passar den utmärkt. Som sagt har jag även tagit den och bara den på weekendresor. Paraplyet kan stickas ned i ett av de öppna sidofacken och intimare tillhörigheter i frontfickan som liksom axelbanden och bärhandtagen fått överdrivet med hyllningar bland youtubefansen. Det är en ficka med en dragkedja. Just enkelheten är det som hyllas när man i dessa tider översköljs av avancerad teknologi som ska ”underlätta” livet och vardagen. Kånken är en helt vanlig okomplicerad ryggsäck som ropar efter sjuttiotalet att komma och ta den tillbaka. Den är inte speciell utan har varken fler eller färre funktioner än vad man bör förvänta sig av en ryggsäck. Den gör sig inte märkvärdig och just därför är den det. Ingen kan vara mer förvånad över hipsterstatusen som kånken fått än dess skapare Åke Nordin från Örnsköldsvik, vila i frid, men glad finns det säkert någon bakom kulisserna som är eftersom kånken har gått från att kosta 78 kr år 1979 till 799 kr år 2015. En höjning på 924 procent! Förut var ingen fjortonåring beredd att betala denna summa för en skolväska men nu skulle man kunna tro att skolverket infört skoluniform och att Fjällräven är dess huvudleverantör. Den välmående andrahandsmarknaden för kånken är ett tecken på att det finns dem som söker billigare lösningar samt att det finns dem som inte låter sig svepas med kånkenvågen. Det är nog bra! Oavsett råder det inga tvivel om att kånken är den förnämsta bland alla symboler som ungdomarna för trettio, fyrtio år sedan bar för att visa att de var vänster medan ungdomarna under tjugohundratalets första och andra decennium bär för att söka sig bort från industrins och teknologins påfrestningar mot naturens och landskapets friskhet och tystnad.