Lurar och Lurar
Lalalala, nu fortsätter vi!
Egentligen var tanken att förra inlägget skulle vara en inledning, men så blev det nästan helt av sig självt ett eget inlägg. Så ni som kommer hit i jakt på spontanbloggar - läs nedanstående rubrik med tillhörande text. För idag, mina vänner, bjuds det på en bokstavsröra som tagit tid på sig att samlas i mitt huvud :)
En slags konflikt har för mig länge varit vilken typ av hörlurar som är bäst (som jag tycker bäst om). Ni som känner mig kanske vet hur jag är, jag vill liksom veta. Till den röda bandspelaren (se Musik och jag) hörde ett par tjocka muddar, även så kallade mussepigglurar, med en tunn metallbygel. O, var det inte en kall kåre jag nyss kände nedför ryggraden? Så bekväma var de - som självskönsjungande, tussiga bomullstussar, fasthållna vid öronen av Amor själv...
Lite olika varianter av bygellurarna passerade genom åren, men jag tror inte att det var förrän vid min första mp3-spelare som steget in i framtidens minimalism och diskretion, av inte bara hörlurar skulle det snart visa sig, definitivt togs.
Helt plötsligt fick jag mycket rymd i min vita (vit var den i alla fall från början) axelväska. In ear-lurarna och mp3-spelaren rymdes till och med i samma jackficka! Jag lyssnade ganska mycket på bärbar musik vid den här tiden men när jag började förnimma något som skulle kunna vara skavsår i öronen insåg jag att det var dags att ta en paus. Dessutom sägs det att in ear-lurar glatt främjar bakterier och vaxproppar. Nej tack.
Så jag bestämde mig för att investera i ett par riktigt bra lurkåpor för ett antal hundralappar på Teknikmagasinet. Vilken bas, vilken tyngd... vilk... aj, borde ha tänkt på glasögonen! För mig var det alltför opraktiskt att behöva ta av mig glasögonen varje gång jag ville skapa mig en privat bubbla av toner, så när Helenas lurar gick sönder fick hon min knappt använda värstingutrustning.
För två veckor sedan kändes det nästan som en adoptionsceremoni när jag glad i hågen fann ett par vanliga lurar utan krusiduller - 99 kr på Åhléns. Bättre (dyrare) än så behöver det inte vara för mig. Och jag är så nöjd. De tar större plats - men jag har plats. Det är större risk att ljud läcker ut - men min volymnivå är mer låg än hög. Sladden är kortare än på mina förra - men å andra sidan slår lurarna aldrig knut på sig själva. Och jag vet att mina svarta plastlurar kanske inte är de snyggaste - men vi talar trots allt om en kärleksgudomlig smekning och en sådan är värd en del!
Egentligen var tanken att förra inlägget skulle vara en inledning, men så blev det nästan helt av sig självt ett eget inlägg. Så ni som kommer hit i jakt på spontanbloggar - läs nedanstående rubrik med tillhörande text. För idag, mina vänner, bjuds det på en bokstavsröra som tagit tid på sig att samlas i mitt huvud :)
En slags konflikt har för mig länge varit vilken typ av hörlurar som är bäst (som jag tycker bäst om). Ni som känner mig kanske vet hur jag är, jag vill liksom veta. Till den röda bandspelaren (se Musik och jag) hörde ett par tjocka muddar, även så kallade mussepigglurar, med en tunn metallbygel. O, var det inte en kall kåre jag nyss kände nedför ryggraden? Så bekväma var de - som självskönsjungande, tussiga bomullstussar, fasthållna vid öronen av Amor själv...
Lite olika varianter av bygellurarna passerade genom åren, men jag tror inte att det var förrän vid min första mp3-spelare som steget in i framtidens minimalism och diskretion, av inte bara hörlurar skulle det snart visa sig, definitivt togs.
Helt plötsligt fick jag mycket rymd i min vita (vit var den i alla fall från början) axelväska. In ear-lurarna och mp3-spelaren rymdes till och med i samma jackficka! Jag lyssnade ganska mycket på bärbar musik vid den här tiden men när jag började förnimma något som skulle kunna vara skavsår i öronen insåg jag att det var dags att ta en paus. Dessutom sägs det att in ear-lurar glatt främjar bakterier och vaxproppar. Nej tack.
Så jag bestämde mig för att investera i ett par riktigt bra lurkåpor för ett antal hundralappar på Teknikmagasinet. Vilken bas, vilken tyngd... vilk... aj, borde ha tänkt på glasögonen! För mig var det alltför opraktiskt att behöva ta av mig glasögonen varje gång jag ville skapa mig en privat bubbla av toner, så när Helenas lurar gick sönder fick hon min knappt använda värstingutrustning.
För två veckor sedan kändes det nästan som en adoptionsceremoni när jag glad i hågen fann ett par vanliga lurar utan krusiduller - 99 kr på Åhléns. Bättre (dyrare) än så behöver det inte vara för mig. Och jag är så nöjd. De tar större plats - men jag har plats. Det är större risk att ljud läcker ut - men min volymnivå är mer låg än hög. Sladden är kortare än på mina förra - men å andra sidan slår lurarna aldrig knut på sig själva. Och jag vet att mina svarta plastlurar kanske inte är de snyggaste - men vi talar trots allt om en kärleksgudomlig smekning och en sådan är värd en del!
