ladusvalas blogg

 

I helgen var jag på Scandinavian Retreat, ett läger som årligen, sedan fyrtio år tillbaka, hålls i Eau Claire, Wisconsin. När jag hörde om retreaten anmälde jag mig direkt. Vad det än var kunde jag ju inte missa en sådan uppenbar chans till antropologisk efterforskning när jag nu åkt tvärs över jordklotet till ett av de starkaste skandinaviska fästena utanför Skandinavien för att lära mig om svenskamerika.

 

På många sätt var retreaten helt bisarr. Mitt i skogen, femtio amerikaner som talar svenska, norska och finska, täljer smörknivar och tävlar i yxkastning, äter köttbullar på amerikanskt vis, det vill säga jättestora köttbollar som är mer kokta än stekta och serveras i sås, och hyllar Sveriges miljövänlighet.

 

Amerikaner som har skandinaviskt ursprung är enormt stolta över detta och berättar genast för mig om mormorsmorföräldrarna som kom till Amerika under nödåren. Dem som jag mötte på retreaten var alla akademiker, många av dem som vistats mycket i Sverige, så de hade en mer nyanserad bild av Sverige, men majoriteten av alla svenskamerikaner jag träffat verkar ha en föreställning om Sverige som är väldigt intressant men också beklämmande.

 

Jag har varit in på tre olika butiker som säljer importprylar från Skandinavien. Butiken i Mall of America var väldigt kommersiell och hade mest skräp, butiken i St. Peter säljer orreforskristall, mjölkchoklad och lingonsylt, och butiken i Eau Claire var... för mycket.

 

Överallt, blått och gult. Flaggor, vimplar, dukar, servetter, disktrasor, kökshanddukar. Det må väl vara, men när man hämtat sig från den första färgchocken ser man allt det andra och så tvekar man om man över huvud taget ska fortsätta in. Vi talar alltså inte om någon skum källarlokal hyrd av en klubb som inte vill tjäna pengar utan bara sprida de svenska värderna, utan om en helt vanlig gift shop belägen på en stor gata mitt i stan, med stora skyltfönster och generösa öppettider, ändå fann jag mig i ett rum där så gott som allt var sådant som var förbjudet att ta till skolan på mellanstandiet och högstadiet. Kläder med svenska flaggan, nyckelringar, porslinsmuggar och kylskåpsmagneter med texter som "Absolut svensk", "51 procent svensk" och "stolt svensk", halsband med Tors hammare och det värsta av allt, en stor skylt att köpa och sätta upp hemma, med texten "PARKERING Endast svenskar".

 

Jag vet att det är en helt annorlunda situationskontext här och att alla dessa prylar är på skoj, men antipatriotismen sitter så djupt i mig att det ändå känns obehagligt. Det blir obehagligt för att jag tänker på amerikaner som köper dessa saker och kanske sedan reser till Sverige med dem. Det blir obehagligt för att jag förstår att den bild som många svenskamerikaner har av Sverige är en nostalgisk bild av ett idylliskt jordbrukarsamhälle där alla arbetar hårt men är lyckliga. De ser Carl Larsson och Jenny Nyström och kungar och prinsessor utan att veta att Carl Larsson levde i en tid som i Europa benämns som särskilt nationalromantisk och utan att veta att många i den yngre generationen i Sverige inte stöder kungahuset och att monarkins vara eller icke vara ständigt debatteras i media.

 

Det är klart att det finns en hel del att vara stolt över i Sverige: allmän sjukförsäkring, jämlikhet, kostnadsfri utbildning, kollektivtrafik, återvinning och vattenkraft, strikta vapenlagar, god relation till grannländerna, högt röstdeltagande i riksdagsvalen, ickekommersiella mediakanaler med mera, men Sverige är inte perfekt. Sverige har en komplex inrikespolitik, organiserade krafter som arbetar mot progressivism och ett folk som lever under det sociala förtryck som kallas jantelagen.

 

Sedan jag kom hit har jag blivit tvungen att ifrågasätta min identitet som svensk. Inte bara för att folk blir överraskade över att jag som inte är blond och blåögd är svensk, utan än viktigare för att jag inte är säker på att jag vill framställa att jag kommer från Sverige om den föreställning folk har om Sverige är förstenad och orealistisk.

 

På lärarutbildningen lär vi oss att man ska vara försiktig med att anmärka på folks nationaliteter. Internationella temadagar kan vara en direkt dålig idé eftersom det finns många som inte alls vill skylta med sin nationalsång och sin flagga utan tvärtom vill ta avstånd från den. Jag tänkte alltid att det gällde människor som kommer från diktaturer, korrumption och inbördeskrig, inte någon som kommer från ett öppet, demokratiskt och modernt land som Sverige. Där hade jag tydligen fel.

 

Inom såväl etnologin som språkvetenskapen är det slutdraget att kulturella grupper isolerade från ursprungsgruppen tenderar att konservera traditioner och språk, att det nästan kan vara som att åka tillbaka i tiden att besöka en plats som legat isolerad. Det är inget konstigt utan erbjuder tvärtom unika möjligheter för forskning.

 

På ett personligt plan måste jag dock hitta balansen mellan att själv visa/gömma att jag är svensk, samt i varje unik situation avväga mellan att berätta/undanhålla för de utsmyckade svenskamerikaner jag möter om att blått och gult i en svensks ögon inte är favoriten bland färgkombinationer.