ladusvalas blogg

 

Följande inträffade för tio minuter sedan. Jag hade ordentligt gått och lagt mig tidigt och somnat när jag plötsligt vaknade av att folk stampar omkring, smäller i dörrar och pratar med varandra. Jag kände mig hyfsat utvilad, så min första reaktion var egentligen inte irritation utan tacksamhet över att dagen redan börjat. I dunklet tyckte jag att klockan såg ut att vara sex på morgonen. Jag började göra planer att stiga upp, äta frukost, förbereda grekiska och faktiskt också gå på lektionen. Bra start på veckan, tänkte jag belåtet, men borde ha lyssnat bättre på rösten som svagt ekade i bakhuvudet: Varför så mycket väsen så tidigt på morgonen? Äh, avfärdade min hjärnas bakgrundsprocesser föraningen, amerikaner går upp innan de går och lägger sig. Timmarna mellan klockan fem och åtta är deras viktigaste, det är då de får saker gjort. Det kanske till och med är något specialevent idag. Omelett till frukosten eller något.

 

Om så vore. (Omelett är på torsdagar.)

 

När jag slog på laptopen för att skriva ett blogginlägg om min fantastiska morgenstemning förvirrades jag av att siffrorna på skärmen visade 00:33. Märkligt att jag i den stunden trodde mer på mina ögons förmåga att i mörkret avläsa ickesjälvlysande visare på en urtavla med romerska siffror, jag kollade ju så att kronan stack ut åt höger!, än på datorns förmåga att hålla reda på biljontals ettor och nollor. Märkligt eller fullständigt rimligt.

 

Tyvärr var det datorn som hade rätt och här sitter jag nu, pigg och redo för en ny dag som inte börjar förrän om fem timmar. Hur får det mig att känna? (Timmarna i terapifåtöljen har gett resultat.) Det får mig att känna besvikelse, irritation och förvirring gentemot min respektive deras kulturer.

 

Och hur får det mig att känna?

 

Det är alltså inte nödvändigtvis så att amerikaner skriker mer än svenskar, de har bara högre normalvolym när de pratar. Plus att de lägger sina röster på höga frekvenser vilket gör att ljudet skär genom väggar, tak och golv. Kanske särskilt honorna. Låt mig säga er att det att sitta med hos 4+ amerikanska tonårstjejer som är engagerade i samtal är något man inte orkar med mer än högst någon gång i veckan. Med all respekt för deras tränade och välutvecklade muntliga aktivitet i seminarierummet och för deras orädsla att ha uppmärksamhet på sig - jag kan inte bestämma mig för om de låter mer som höns eller gäss eller något annat.

 

Jag törs säga att det hittills har varit definitivt svårast för mig vad gäller kulturkrockar, att vänja mig vid att det alltid ska låta, alltid ska pratas, alltid ska interageras. Det är inte tystnad som skrämmer mig utan när folk är obekväma med tystnad. Att folk för husfridens skull känner att de måste tala är väl en sak, att folk vill tala för att skapa husfrid är en annan. Det är förundrande att de orkar och att de kan hitta på saker att säga. Ofta kan jag inte ens urskilja vad de pratar om, och jag tror inte att det främst är på grund av min engelska hörförståelse utan för att innehållet är luft.

 

Kanske inte en alldeles lyckad jämförelse eftersom många på skolan har biokemi som huvudämne, men jag låter den stå.

 

Om man lyckas ta sig till ett bord där asiater är i numerärt överläge möter man en annan stämning. Medveten om att jag kategoriserar och generaliserar - vilket i princip alla socialpsykologiska och sociologiska kurser på lärarutbildningen går ut på att man ska lära sig sker inom forskningen, där kandidater, har ni ert VG - står jag för att jag uppfattar att vid ett bord där kineser, vietnameser och japaner dominerar råder betydligt större lugn. Man äter och talar i lågmäld koncentration med fina handrörelser och raka ryggar. Inte snobbigt, bara mer formellt.

 

Nu har det äntligen tystnat i korridoren. Kanske gick de och lade sig, eller så gick de ut. Det är nu jag kan börja höra knarret från en säng i rummet ovanför. Ja, gott folk, det knarret.

 

Dem som oroas över rasifieringen i detta inlägg ber jag vänligen att återkomma till bloggen senare i veckan.