Kullersten, gravsten, boklasten
Yes! Från försäkringsbolaget! Nu har jag tecknat hemförsäkring!
Jag bryr mig dock inte om att sprätta upp kuvertet utan lägger det bara på sängen tills vidare. Det är ju dags att gå nu. På väg ner i hissen speglar jag mig och sjunger några strofer ur låtarna vi lär oss på kören. Är noggrann att träffa rätt toner för jag vet att det kan höras ut till trapphuset om man drar på för hög volym... När jag landar på bottenvåningen ser jag att en före detta läkarstudent fortfarande inte verkar ha fått sina gamla kursböcker sålda. Annonsen har suttit oförändrad på anslagstavlan sedan de två månader jag bott här.
Det är en fin förmiddag. Liv och rörelse på gatorna vilket får mig att känna mig som en i mängden, en i mångfalden. Där borta ser jag en förskolegrupp som är ute och går. Barnens gula reflexvästar får mig att associera till ankungar på rad. Fast ankungar brukar inte ha färgglada ryggsäckar med Disneymotiv förstås. Jag slår ner blicken och upptäcker att det står något rött med krita på asfalten men det går knappt längre att läsa på grund av naturens samt åtskilliga fotgängares slitage på det skrovliga underlaget.
Vid metroståndet byter jag riktning och sicksackar mig fram för att inte trampa på eventuella kryp. En gång höll jag på att snubbla på en död groda och det var nog särskilt kroppens geléaktiga konsistens som lärde mig att i fortsättningen se mig bättre för. En sak kan dock inte hjälpas: min blick fångas av Domkyrkans spiror som en prick på väggen när man från en scen inte vill titta någon i ögonen. Som stadsbo tittar man sällan folk man möter ute i ögonen. Jag får istället se framför mig gårdagens studenter skynda på stegen i samma riktning som jag idag strosar.
Universitetshusets anrika utsida välver sig så småningom över mig på min väg och jag överväger att äta lunch i byggnaden senare. Nere i källaren finns nämligen ett ombonat litet café där man kan köpa dagens lunch, färdiga matlådor eller traditionellt fikabröd. Jag älskar kycklingwoken.
Nu är det inte långt kvar. Jag möter ytterligare ett par korsningar, stadstrafiken stannar enligt föreskrifter vid trafikljusen och inne på den sista tvärgatan sköljer lugnet över mig och bilarnas oljud liknar närmare ett dovt muller någonstans i främmande land. Här någonstans ligger ett antikvariat som jag för inte så länge sedan köpte en originalutgåva av Pelle Svanslös klarar sig för en femtilapp och en bit bort sticker de höga gravstenarna upp bakom kyrkogårdens murbruk.
Det är bara drygt hundra meter kvar av vardagsmotionen, kanske de allra bästa hundra metrarna: en allé kantad av ekar och med viltvuxet gräs utmed stigen. Cyklister susar förbi på min högra sida men jag går i godan ro, fullständigt varse om att jag har gott och väl tjugo minuter på mig att hitta till rätt klassrum. I ryggsäcken skumpar två kursböcker, ett anteckningshäfte, en pärm, min skrivbok och pennorna som jag alltid bär med mig, men packningen känns inte alls tung.
Där allén breddar ut sig för att övergå i asfalterad cykelparkering finns en stor orienteringskarta över campusområdets olika byggnader. Men vad är detta?? Kartan har blivit kompletterad med något som definitivt inte fanns där dagen före!!
Jag bryr mig dock inte om att sprätta upp kuvertet utan lägger det bara på sängen tills vidare. Det är ju dags att gå nu. På väg ner i hissen speglar jag mig och sjunger några strofer ur låtarna vi lär oss på kören. Är noggrann att träffa rätt toner för jag vet att det kan höras ut till trapphuset om man drar på för hög volym... När jag landar på bottenvåningen ser jag att en före detta läkarstudent fortfarande inte verkar ha fått sina gamla kursböcker sålda. Annonsen har suttit oförändrad på anslagstavlan sedan de två månader jag bott här.
Det är en fin förmiddag. Liv och rörelse på gatorna vilket får mig att känna mig som en i mängden, en i mångfalden. Där borta ser jag en förskolegrupp som är ute och går. Barnens gula reflexvästar får mig att associera till ankungar på rad. Fast ankungar brukar inte ha färgglada ryggsäckar med Disneymotiv förstås. Jag slår ner blicken och upptäcker att det står något rött med krita på asfalten men det går knappt längre att läsa på grund av naturens samt åtskilliga fotgängares slitage på det skrovliga underlaget.
Vid metroståndet byter jag riktning och sicksackar mig fram för att inte trampa på eventuella kryp. En gång höll jag på att snubbla på en död groda och det var nog särskilt kroppens geléaktiga konsistens som lärde mig att i fortsättningen se mig bättre för. En sak kan dock inte hjälpas: min blick fångas av Domkyrkans spiror som en prick på väggen när man från en scen inte vill titta någon i ögonen. Som stadsbo tittar man sällan folk man möter ute i ögonen. Jag får istället se framför mig gårdagens studenter skynda på stegen i samma riktning som jag idag strosar.
Universitetshusets anrika utsida välver sig så småningom över mig på min väg och jag överväger att äta lunch i byggnaden senare. Nere i källaren finns nämligen ett ombonat litet café där man kan köpa dagens lunch, färdiga matlådor eller traditionellt fikabröd. Jag älskar kycklingwoken.
Nu är det inte långt kvar. Jag möter ytterligare ett par korsningar, stadstrafiken stannar enligt föreskrifter vid trafikljusen och inne på den sista tvärgatan sköljer lugnet över mig och bilarnas oljud liknar närmare ett dovt muller någonstans i främmande land. Här någonstans ligger ett antikvariat som jag för inte så länge sedan köpte en originalutgåva av Pelle Svanslös klarar sig för en femtilapp och en bit bort sticker de höga gravstenarna upp bakom kyrkogårdens murbruk.
Det är bara drygt hundra meter kvar av vardagsmotionen, kanske de allra bästa hundra metrarna: en allé kantad av ekar och med viltvuxet gräs utmed stigen. Cyklister susar förbi på min högra sida men jag går i godan ro, fullständigt varse om att jag har gott och väl tjugo minuter på mig att hitta till rätt klassrum. I ryggsäcken skumpar två kursböcker, ett anteckningshäfte, en pärm, min skrivbok och pennorna som jag alltid bär med mig, men packningen känns inte alls tung.
Där allén breddar ut sig för att övergå i asfalterad cykelparkering finns en stor orienteringskarta över campusområdets olika byggnader. Men vad är detta?? Kartan har blivit kompletterad med något som definitivt inte fanns där dagen före!!
