29 oktober
Första dagen med hemlängtan som är lite mer specifik än bara allmän saknad. Jag längtar efter Svartbäcksgatan, Max, stadsteatern, Akademibokhandeln; Havregrynsgröt, lägenheten, kollektivtrafik; Att ha på mig mössa, SVT Play, friare studier; Att kunna räkna med att avtalade tider gäller, att dricka kranvattnet, att inte tappa bort mig när folk pratar i munnen på varandra, att inte förväntas svara på mail samma dag. Jag längtar och saknar min livskamrat.
Antingen lindrar eller försvårar det hemlängtan att vistas så mycket på Institutionen för skandinavistik. Jag är där tre dagar i veckan och när jag inte är där får jag information och arbetsuppgifter via mail. De har ofta att göra med att layouta olika saker som ska tryckas upp och skickas ut eller hängas upp. Nu är det snart dags att registrera sig för vårterminens kurser vilket betyder att alla institutioner skyndsamt gör reklam för sig. Amerikanerna kan det här med marknadsföring, det ska sägas. Baksidan är förstås att det förbrukas väldiga mängder papper och trycksvärta på flygblad och affischer som ligger i soporna inom några veckor.
Som jag tror att jag nämnt tidigare, använder jag svenska nästan lika mycket som engelska. Det är behagligt, men allt som kurserna lider och den sociala interaktionen blir mer komplicerad är det ändå ibland trist att inte kunna uttrycka sig kvickt och precist, då händer det nästan att jag säger det jag vill säga på svenska bara för att få det sagt. Sådan desperat hoppfullhet är säkert inte bra för hälsan.
Alla professorer uppskattar min närvaro i kurserna, men närmast kontakt har jag fått med svenskaläraren och filosofiläraren. Till exempel har jag efter visat intresse erbjudit mig att fylla ett USB-minne med svensk och nordisk musik. Tack vare att jag nu bor ensam kan jag kryssa mellan låtar och dra upp volymen utan att oroa mig för att vara störande. För somliga betyder att vara ensam instängd att sitta i fängelse, för andra betyder det att vara i frihet.
Det är på gång att ordnas en internationell festival på campus som inleds med en andakt där man får chansen att läsa eller sjunga något på sitt språk samt bära fram sitt lands flagga till podiet, och avslutas med en show som inkluderar dans, musik, folkdräkter med mera. Man har försökt rekrytera mig som utställare av en svensk monter men jag tackade nej, för trots att jag idag blödigt tänker på Sverige och Uppsala, vill jag inte låta mig ryckas med i det nationalromantiska gytter som väntas. Folk säger att de älskar att möta andra kulturer, men det de vanligen menar är att de tycker om att äta mat och känna på glansiga tyger (eller när det kommer till den svenska folkdräkten, inte fullt lika glansiga tyger). De tänker oftast inte på missförstånd och konflikter som beror på olika bakgrunder och kognitiva referensramar. Är inte på onyanserad stolthet grundad främlingsfientlighet priset vi betalar för färgerna som spränger, kryddorna som osar och rytmerna som svänger?
Jag sympatiserar med många av de värderingar jag fått genom att ha vuxit upp i Sverige och den kontext det innebär, men bjuda hela skolan på köttbullar och Den blomstertid nu kommer undviker jag helst. Får jag fortfarande lyssna på folkmusik?
Sorry för blänket
