Flickan och frostbiten
Det var en gång en flicka som var på väg tillbaka till skolan efter ett besök hos tandläkarkliniken. Vägen hon gick på var helt snöfri; om hon inte hade haft både halsduk, mössa och vantar hade hon, av vägunderlaget att döma, kunnat tro att det var mitt i sommaren. Plötsligt fastnade hennes skarpa hökblick på en isbit till storleken av en mindre hockeypuck. Hon visste inte riktigt varför men hon sparkade till den när hon nådde fram till den. Isbiten for iväg och flickan jublade inombords när hon skådade hur många meter den tog sig. Naturligtvis var flickan tvungen att skynda sig fram och ge den ytterligare fart och minsann - gled den inte en lika bra bit den här gången också! Så fortsatte vår huvudperson och isbiten deras promenad. Det blev som ett spel som gick ut på att hela tiden föra isbiten framåt vari utmaningen skulle ligga i att samtidigt hålla normal gånghastighet och normala steg. Det såg säkert dumt ut, en liten asiatisk, det var det hon var, flicka med kryckor som i dold desperation flängde efter en smutsig isklump, men actionhjälten brydde sig inte: gatan var en bana, klumpen var en spelpjäs och flickan var spelaren som hade en mållinje att nå. Det lustiga var att hon, redan efter att ha skjutsat på "pucken" för andra gången, tänkte att det hon nu var på väg att påbörja var något hon skulle tänka över en gång till eftersom hon förstod att det kanske skulle bli känslosamt att till slut vara tvungen att lämna den nyfunna kompisen åt dess öde på gatan. Bäst att inte fästa sig - så tänkte flickan under den millisekund som gick innan gamern i henne vaknade till liv och fick henne att anta utmaningen.
Ett antal övervunna hinder, krockar och hundra meter senare var målgrinden (dörren a là Mario-design) inom räckhåll för flickan och den lilla (som blivit ännu mindre sedan starten) och då kände hon att hon med gott samvete kunde lämna den sistnämnda i hörnet av en portuppgång. Nu förtjänade den att vila upp sig, frysa till eller kanske rent av överlämna sig själv till ishimlen...
Tyst tackade hon för sig innan hon lämnade platsen och återgick till sitt vanliga liv.
Ja, mina vänner. Det var historien om flickan och isen. Hoppas att det blev en saga som kommer att berättas i många generationer framöver...
P.s: Myntet på bilden är en femkrona som en av killarna i ett stort killgäng kastade till mig. Han visste inte då att han betalade femtio procent av en läskedryck jag senare köpte.
Ett antal övervunna hinder, krockar och hundra meter senare var målgrinden (dörren a là Mario-design) inom räckhåll för flickan och den lilla (som blivit ännu mindre sedan starten) och då kände hon att hon med gott samvete kunde lämna den sistnämnda i hörnet av en portuppgång. Nu förtjänade den att vila upp sig, frysa till eller kanske rent av överlämna sig själv till ishimlen...
Tyst tackade hon för sig innan hon lämnade platsen och återgick till sitt vanliga liv.
Ja, mina vänner. Det var historien om flickan och isen. Hoppas att det blev en saga som kommer att berättas i många generationer framöver...
P.s: Myntet på bilden är en femkrona som en av killarna i ett stort killgäng kastade till mig. Han visste inte då att han betalade femtio procent av en läskedryck jag senare köpte.
