28 september
Eftersom jag alltid är sist ut ur klassrummet har det blivit jag som suddar tavlan, släcker och stänger. Eller inte stänger förresten, här är alla dörrar olåsta fram till klockan elva på kvällen. För det mesta står dörrarna till och med på vid gavel. De inbjuder en att gå in och disponera lokalen för självstudier, grupparbete eller klubbmöte. Inga passerkort behövs. (På lågstadieskolan där jag volonterar är dock alla ytterdörrar låsta. Man ringer på en porttelefon, blir insläppt och får registrera sig vid receptionen. Under hela tiden man vistas på skolan måste man bära id-kort väl synligt.)
Det är ingen som bett mig att sudda och släcka, men det känns oansvarigt att bara lämna klassrummet. Första filosofilektionen frågade jag om läraren ville att vi skulle hjälpa till att möblera tillbaka bänkarna i ordning. Hon tittade underligt på mig som om hon inte själv hade slagits av tanken att flytta tillbaka stolar och bord. Kanske det finns folk som är anställt för detta. Andra studenter kanske. Det verkar finnas obegränsat med anställningsmöjligheter på campus.
Nu fick jag min filosofiprofessor att framstå som nonchalant. Det var inte meningen. Hon är en av de intelligentaste människor jag träffat. Jag är enormt glad att jag valde hennes kurs. Jag är enormt glad över alla mina kurser. Det är otroligt hur bra de kompletterar varandra, hur de samtidigt erbjuder variation, vem som undervisar dem, vilka byggnader de undervisas i, och inte minst när på dagen seminarierna ligger. Allt detta spelar in för totalupplevelsen.
Alla kurser handlar i grund och botten om hur vetenskapliga strömningar har format och formar samhället, samtiden inkluderad. Det fina är att kurserna närmar sig frågan från olika håll. I filosofikursen drar vi kopplingar mellan filosofiska idéer och rollen av utbildning i ett samhälle, i genuskursen diskuterar vi hur motståndsrörelser påverkat juridiska rättigheter för kvinnor, svarta, arbetare, HBTQ-grupper. I religionskursen refererar vi till heliga skrifter, predikningar och artiklar som mycket väl faller in under de typiska trenderna av upplysning, romantik, modernism etc., och i svenskakursen är utgångspunkten skönlitteratur.
Samtidigt finns de stora livsfrågorna alltid med i bakgrunden: Hur skapas kunskap? Vem har rätt till kunskap? Vad är en rättighet? På vilka grunder hävdar man en rättighet? Vilka metoder använder man och hur lyckade är de? Vilka konkreta spår kan vi peka på i vår tid och vår kontext som är ett resultat av inflytandet från olika tänkare? Och förstås, eftersom detta är USA, hur kan man relatera detta till sig själv?
För mig som lärarstudent känns det som världens lyx att studera saker för att bilda mig själv. Inga didaktiska perspektiv, inga presentationer av lektionsplaneringar, inga tolkningar av läroplanens vaga formuleringar. Det är ett skönt avbrott, inte för det mindre värt eller mindre relevant.
Ett tag trodde jag att det skulle kunna bli besvärligt att hitta balansen mellan att vara student och att vara lärarstudent, både i mina egna ögon och det mina klasskamrater och professorer uppfattar av mig. I själva verket kanske utmaningen snarare ligger i att finna mig, som har mer än fyra års eftergymnasiala studier i ryggen, tillrätta bland studenter som precis gått ut amerikanska gymnasiet, snarlikt svenska högstadiet. Att rengöra whiteboards och trycka på strömbrytare är inte svårt.
