Att gå på blöt asfalt
Jag har som regel inget emot regn eller när det regnar (fast ibland blir det svårt att köra bil i häftigt skyfall). Tvärtom kan jag välkomna vätan med öppna armar (både bildligt och bokstavligt talat) eftersom den tvättar jorden och gör den skinande och blank. Regnet sköljer också av människor, och åtminstone jag blir uppfriskad av en skur nu och då.
Idag regnade det. På morgonen fick jag skjuts till bussen av pappa och under dagen sprack det upp och vädret blev lite soligare. Dock fanns fortfarande pölar vid dikeskanterna och vattensamlingar i vägarnas ojämnheter när jag promenerade hem från bussen senare på eftermiddagen. Inga problem...
... förrän jag kommer ut på en välasfalterad raksträcka och ser de tusentals masklik som ligger förvridna och mosade så tätt att det nästan är omöjligt att ens gå på tå i utrymmena mellan dem. Det ser äckligt ut, men det är också ett alldeles för banalt uttryck för den känsla som kom över mig inom några minuter.
Jag har liksom aldrig kommit ur skogsmullestadiet som innebär att man instinktivt värnar om djur och särskilt försvarslösa kryp som skalbaggar, nyckelpigor, spindlar med mera. Att se dessa totaldemolerade små liv bland de stackare som förtvivlat kämpade mot döden i en till hälften oduglig kropp väckte ångestkänslor och skrämde mig att gå ännu fortare för att komma undan, utan att råka trampa på något som var eller har varit levande.
Alla är de dömda. De måste välja mellan att drunkna i genomblöta jordhålor och att bli överkörda eller ihjältrampade - eller både ock - på vägen. Det finns många djur som lider runt om i världen och i de sköra och ironiskt livsgivande vattendropparna blir det bara så extra tydligt.
