ladusvalas blogg

Det hela började egentligen redan för ett år sedan, med vagt uttryckta önskningar om att med egna ögon få se Daniels hemby. Som det dock blir vissa gånger, blev det inget. Så sent som för en vecka sedan tog jag upp planerna igen och vi beslöt oss för att undersöka saken närmare. Jag var uppspelt och såg framför mig Daniel, Arto, Leevi och jag spendera riktig kvalitetstid tillsammans. Efter lite googlande fann vi att hotellkedjan Lapland Hotels har en lämpligt hotell inte långt från byn så jag övertalade Daniel att ringa och boka ett rum åt oss för två nätter. Han talar ju finska, så det borde väl inte vara någon konst, tänkte jag. Som jag fnissade har jag nog inte fnissat sedan lågstadiet när stackaren med panik i ögonen och stapplande engelska tog sig igenom samtalet som började med ett käckt ”Hello, I am from Sweden!” och slutade med ett ännu käckare ”Ok, we’ll be there then!”. Jag säger då det, hade det inte varit för Daniels finska i kombination med telefonvana hade vi kanske fått tälta!! (Jag tycker i och för sig om att tälta.)

Onsdag

- Vad för köksgrejer har du packat med? frågade jag Daniel som redan satt fastspänd på passagerarsätet medan jag sprang fram och tillbaka mellan huset och bilen för att fixa det sista.
- En kastrull och en kniv, svarade han frånvarande och bläddrade i sitt Rockymagasin.
- Jag har bara tagit två plastmuggar och två teskedar.
- Vi kan köpa engångs.
- Vi behöver ingen stekpanna? Inte ens någon typ av slev?
- Kom igen! Hur kul är det att resa med dig?! förebrådde han mig med ett stort leende. Vi får väl laga mat med teskedar då, tänkte jag lite surt men bestämde mig för att han hade rätt och hoppade in bakom ratten.

Vi körde E4:an norrut längs med kusten. I Haparanda tänkte vi ta av mot Övertorneå och korsa gränsen efter att ha passerat Pajala men innan vi visste ordet av var vi i Haparanda, och innan vi visste Haparanda av tervetuloades vi och blev omkörda av bilar med prickar mitt i registreringsskyltarna. Efter tre mil lyckades vi vända om och väl tillbaka i Sverige firade vi vår hemkomst med köttbullelunch på Ikea. Jag trodde inte att vi skulle komma ut tomhänta från det blågula varuhuset men det gjorde vi och var snart på väg igen.

Eftermiddagen var vacker och solen speglades i den majestätiska Torneälven som jag aldrig riktigt sett på nära håll förut. Det var generationen före min som låg här bland snödrivorna och såg eldstriderna på andra sidan isen för decennier sedan. Svårt att tänka sig när allt är så grönt och skönt och man har ett resesällskap i form av en bakomliggande bil som tycks trivas alldeles utmärkt med mina 80 km/h. Vi följdes både länge och väl innan vi skiljdes åt i en korsning, eller om han till slut körde om i alla fall. Jag minns tyvärr inte.

Det låter kanske underligt, särskilt om det är någon som läser som inte är bekant med Norrbotten och Lappland, men en av mina drömmar har varit att se Pajala. Inte för något särskilt mer än att själva ortsnamnet klingar som en tersstämma i valfri tonart. Och det är klart, Pajala marknad har man ju hört talas om.

Pajala gjorde mig inte besviken.

Resan fortsatte. Vi körde över gränsen, befann oss bara en kurva bakom när en lastbils ena däck exploderade, mötte renar som slött lunkade vid vägrenen. Det var en ganska lång bit kvar; vägen liknade Skräckslagsdiagonalen (se inlägget Bil i natten i kategorin Resor) men som tur var rådde fullt dagsljus. Daniels stämma fick en ljuvare och ljuvare ton när vägarna tedde sig mer och mer bekanta och han bestämt guidade mig genom korsningarna fram till det som varit hans skola. Renspåren i sandlådan avslöjade att skolgården inte var så tom och ödslig som den (och gissningsvis de flesta andra skolgårdar i juli månad) först såg ut. Vi testade gungställningen, vi hoppade och tittade in genom fönstren och precis då kändes det märkligt att mot den inre långväggen har en ung Daniel Cie stått på rad och sjungit morgonpsalm till en gnisslande skolorgel. Där inne vid en av bänkarna har han uppmanats att låta maten tysta munnen innan han tillåtits springa ut och spela killerball och tvunget akrobatisera sig undan mygg.

Som hade börjat få smak för oss och måste ha skickat ut någon hemlig signal för innan vi hunnit gå ett varv runt den tämligen blygsamma skolbyggnaden blev vi attackerade av supersisumyggor som tvingade oss att fly springande de sista metrarna till bilen. Vi bokstavligen kastade oss in i volvon men många myggeländen hann följa med in så innan vi kunde köra de återstående milen till hotellet fick vi gå bärsärk mot rutor och tak för att inte riskera uppmärksamheten från vägen senare.

Kvällen var ett faktum när vi äntligen kunde checka in och få nyckeln till vårt rum. Jag höll mig i bakgrunden när Daniel konsulterade med receptionisten, och trivdes mycket bra med det. Då kunde jag dö i fred när Daniel pratade finska på riktigt. Allvarligt talat, hans finska sida är en av de sidor som jag älskar allra mest.

- Vad duktig du har varit som kört hela dagen. Nu kan du sätta dig i soffan och novvra så ska jag laga baconlåda. Vi har ingen låda men en kastrull går väl bra?

Jag slog på radion (jag lyckades inte med teven..) och rattade in första bästa kanal som spelade musik. Först var det pianomusik som jag inte kunde placera i endera jazz-, funk- eller bossanova-genren, sedan var det något underligt karaokeprogram som var lika medryckande som oförståeligt. Som grädden på moset smakade baconkastrullen väldigt gott och ostigt.

+1 timme gjorde att klockan var rätt mycket så Daniel fyllde diskmaskinen med disk och handdiskmedel och gick och lade sig. Han visste inte då att han gjort en Ria, och mycket riktigt började det strax skumma ut över det tursamt nog klinkerbelagda golvet. Faran var inte större än så, så även jag kröp ner i de väldoftande sängkläderna men kunde inte slappna av på grund av en oproportionell rädsla för att det skulle vara något okänt med vägguttagen och att kamerabatteriet jag satt på laddning skulle lämna oss med brännskador och ett stort skadestånd på halsen. Efter en tids vändande och våndande bedövades jag av sekundvisarens cirkelvandring; jag hade glömt hur tryggt det känns att somna till ett regelbundet tick tack tick tack.

Torsdag

Hela torsdagen hade vi tänkt att ägna åt att besöka olika platser i byn. Vi började med att handla lite fikamat i den lokala affären. En charmig liten lokal som faktiskt överträffade det jag förväntade mig av en business med kanske så få som ett par hundra stamkunder. Jag var fortfarande uppfylld av allt främmande runt omkring så jag visste inte om jag skulle svara kyllä eller ei när kassörskan frågade om jag ville ha frimärken till mina vykort. Daniel fick svara åt mig.

Ylläs-Tunturi mäter 700 m.ö.h och förvandlar nejden från en sömnig sommarsäsong till världens vinterdito. Liftarna var igång så vi köpte biljetter och klev ombord. Det var en upplevelse att åka utomhushiss och se renar beta under sig och småkillar i skoterhjälm med visir studsa nerför på mountainbikes. Uppe på toppen var det blåsigt och ganska kallt. Daniel hade på sig sin blårandiga mössa och jag önskade att jag haft fingervantar.

Kommer ni ihåg det jag skrev om att smaka på moln? Jag tror att jag har gjort det nu. Jag skulle gärna vilja säga att det smakade det ena eller det andra. Ädelgas eller Bertie Bott. Men ärligt talat kändes det nog mest... ”som att svälja en mulen himmel”.

Vi följde en vandringsled. Med jämna mellanrum fanns stora plakat med kartor eller historiska berättelser. Vi läste ingen men åtminstone jag var tacksam att de fanns där som orienteringshjälp i det dimmiga. Ibland syntes gestalten av någon vandrare men det hade lika gärna kunnat vara ett spöke på lunchpromenix. Minsta avvikelse från vindens svischande fick mig att hastigt vända mig om, rädd för att bli nedtrampad av en skenande renhjord. Överallt utanför grusvägen hade folk byggt torn av stenklossar. Olika till storlek och form vittnade de alla om människorna som varit på plats före oss. Vi byggde också ett eget. Plötsligt klarnade en liten byggnad upp mitt framför våra näsor. Den var inte större än ett utedass och man hade säkert kunnat tippa omkull den med en hand om man hade velat. Fönstret var troligen inte det renaste och dörren låg på marken, som om någon i rasande ilska slitit loss den från gångjärnen för att bevisa sin styrka. Inomhus, om man nu skulle kunna säga så, fanns inte mycket: ett elskåp, en vevtelefon och några brädbitar, men det räckte.

- Tänk att ha en sån där liten stuga mitt här uppe bland molnen, fantiserade Daniel ivrigt. För att skriva!
- Ja tänk, svarade jag men kunde mest bara tänka på ett särskilt trängande behov som gjorde sig påmint.
- Man skulle vara helt ensam. Inspirationen skulle aldrig ta slut! fortsatte min älskade pojkvän som i mina ögon ibland är naivt som ett barn.
- Inspirationen skulle ta slut snabbare än du anar. Man behöver andra människor att förhålla sig till för att inspireras, det är vad jag tror, sade jag samtidigt som jag tittade mig omkring efter en passande sten som var som skapt för att skyla en flicka. Jag såg att det lyste i Daniels ögon och jag förstod att bilden av ett ensligt hus i samma arkitektur som ett visst blått i en viss dal, inrett med en fåtölj, en skrivmaskin och en kokplatta inte skulle försvinna i första taget. Men så länge kunde det väl inte skada att fota och filma lite.

Vad udda det är att filma en snutt och sedan titta på den omedelbart efter. Det känns som att tiden förvrängs. Kan man återuppleva något som hände så nyss utan att förväxla det med nuet?

Jag fattar inte varför jag inte bara satte mig på huk var som helst. Vi var i princip helt ensamma och det var så pass dimmigt att ingen hade kunnat se något. Kanske var det de där renarna, eller spöket, eller frånvaron av insikten att om jag inte kan se några andra människor så kan några andra människor antagligen inte se mig heller.

Vilket äventyr det hade blivit om vi missat sista liftturen ned. Det är nästan synd att vi gick miste om det, men bara nästan!! Resten av dagen blev väldigt trevlig ändå. Vi tittade på hus, balanserade på en skev brygga, trängde oss fram i igenvuxna snår och hälsade på hos några släktingar. Jag fick berättat för mig alla möjliga minnen och det kändes overkligt att det faktiskt var precis här som Daniel föll genom ett tak, som han jagade en hund som slitit sig, som han redan då börjat viga timmar åt kontrollstyrda pixlar på en teveskärm. Fantastiskt och overkligt.

Vi återvände till hotellet. Renarna stirrade på oss som om det var vi som for omkring som förvirrade höns på vägarna. De uppvärmda baconresterna var förvånansvärt aromrika och sedan tog vi en promenad på en led i närheten. Vi hamnade vid ett vattenbryn. Daniel klättrade upp i en björk och jag tittade ut över vattnet och funderade på hur jag bäst skulle göra en miljöbeskrivning av denna plats. Nu sitter jag här med tangenter till lags och tror inte att jag ska försöka.

Min högra jeansficka vägde tungt av alla mynt. 5,80 i diverse små valörer hade jag samlat på mig. Jag minns på utlandssemestrar, när man sista dagen med gott samvete fick spendera sina sista drakhmer, francs, pesetas eller lire. Den här gången slukades slantarna av en internetmaskin. Euro är en finurlig valuta. Om man har en näve småpengar så luras man att tro att det är just småpengar, för det är så det brukar vara med mynt, fast det i själva verket lätt kan uppgå till, ja, tio euro, vilket inte alls är småpengar! Vems idé var det?

När vi borstade tänderna och gjorde oss klara för natten var jag inte alls trött. Jag var inte rädd för någonting, bara oändligt pigg. Jag var exalterad över att jag hängt med i nästan allt Daniel och hans släktingar pratat om och nu höll jag Daniel vaken för att själv få prova. Försökte säga egna meningar och analyserade dem sedan sönder och samman från fonologisk till pragmatisk nivå.

Onko ruoka kädessä? Kaksisataaneljäkymmentäkahdeksan. Aika menee nopeasti. Talon keittiö. Keittiön lamppu. Keittiön lampput. Voikkie samutta valon? Miksi? Siksi.

Minä haluan nukkua.

Fredag

- Kom vi skyndar oss till frukosten! Kanske de har den där kanalen på teven. Jag vill veta hur det gick för damen och hennes pälsjacka. Och för läraren, lade Daniel till och syftade på den spanska såpan som sänts samma tid ett dygn tidigare.

Vi gick till restaurangen, plockade för oss av buffén och slog och ned vid ett bord nära våffelsmeten. Jag noterade att uppläggningsfaten och skålarna inte var placerade i samma ordning som de varit dagen innan. Det tyckte jag var coolt. Istället för den spanska serien visades en gåtävling från Barcelona. Vi var ensamma i rummet så det gjorde ingenting att vi tuggade med öppen mun när vi storögda förundrades över deltagarnas rrrullande höfter. Till slut fick vi slita oss för att gå till rummet och samla ihop våra saker.

- Hallå, du där som sitter i soffan och läser baksidan på Uppdrag: Skyddsängel för tionde gången, vill du ha smöret?
- Nej, du kan ta det!
- Jag vill inte ha det!
- Va? Vill du inte ha äkta finskt smör? Sånt som får dina smaklökar att vilja emigrera österut? Nåniin, stoppa det i en påse. Vi kanske vill bre bröd någonstans på vägen.

Efter att vi checkat ut kom jag på ett motiv som jag hemskt gärna ville fota. Först när det var gjort – och jag köpt lakrits och salmiak – gick jag med på att styra kosan hemåt. Norrskensvägen mellan Pajala och Övertorneå var lika njutbar som den låter. Hade verkligen inte haft något emot att bo på ett sådant gatunamn! Med sexsju mil kvar till Haparanda:
- Du, ska vi svänga höger här och köra direkt till Kalix istället för till Haparanda först? Vi sparar lika många mil som du tror.
- Öh, va?
- Men i och för sig, det gick ju som det gick förra gången vi skulle ta en genväg.
- Hehehe. Let’s do it!

I Kalix köpte vi glass och resten av vägen hem gick som på räls. Inget saknades oss förutom bromsvätska. Skojade bara. När jag stigit in i familjens villa och hällt ut matsäckspackningen på köksbordet fanns inget smör någonstans. Jag ringde såklart upp för att höra vad köksansvarige hade att säga om saken.
- Heej på deej, saknar du mig redan? svarade han hoppfullt när han på ett metaforiskt sätt sett lyfte luren.
- Det kan du skriva upp att jag gör. Jag saknar också smöret. Satte du det i hemmakvällpåsen? Det är inte där.
- Då är det säkert i en påse i min ryggsäck.
- Kan du kolla? Bara så att det inte ligger och smälter någonstans i bilen.
- Stök, stök. Ju, här är det...

Så denna reseberättelse slutar med ett smörpaket som ingen ville ha men som matpackaren av misstag packat  hos sig själv. Så kan det bli av saker som var tänkt att bli men inte blev förrän de blev!

        
       
Fler foton finns på http://ladusvala.bilddagboken.se !