Att dirigera är en konst
Något som jag aldrig riktigt kan sluta titta på är människor som dirigerar. Det sker något speciellt med dirigentens kropp, dess rörelser är verkligen några utöver de vanliga. Ibland nästan svävar händerna lätt, som fjädrar som ömsom faller ömsom lyfts upp av en tunn vind, ibland skär de sin väg som knivskarpa eggar som fått stränga order om att separera luftpartiklarna från varandra. Ibland klappar tåspetsarna golvet mjukt och ibland förflyttas hela kroppstyngden rytmiskt än åt vänster än åt höger.
För att inte tala om ansiktet. Det är kanske där de verkliga uttrycken tar ut sin rätt. Föreställ er ett starkt musikaliskt parti där dirigenten vill få orkestern eller kören att blåsa på riktigt ordentligt! Eller föreställ er ett arrangemang nedskrivet på åtskilliga notblad där det är en säker utmaning bara att hålla reda på alla små, svarta pluttar och tunna linjer.
Jag tror att rubriken för den här krönikan lika väl skulle kunna vara "Att koncentrera sig är en konst" eftersom det är det jag egentligen talar om. Koncentration och inlevelse. Djupt koncentrerade människor bryr sig inte om något runt omkring - inte vad klockan är, inte vad som ska intas till middag och framför allt inte hur de själva ser ut. En människa som helt levt sig in i något är samtidigt som försluten till en kanske näst intill skrämmande grad, den som blottar sig mest. Det är det som är så spännande.
