Midnattssolsland
Efter allsånger, gotl... ölänningar i raka stolsrader samt en ögoninjektion av businessmän och söta kvinnor blev det dags att traska stigen ned mot den mer hemmastadda nivån över havet. Klockan var väl runt midnatt eller strax efter. Dagens vågor att tala om hade blåst bort och nu var vattenytan bara lätt krusad. Termometern vid bryggan ville med sina 19 grader uppmuntra oss att kasta våra plagg och rusa ner i det blöta och känna oss vilda och galna en sommarkväll som denna. Men vi höll oss och gick in och letade den försvunna diamanten, Afrikas omstridda stjärna, bland ädelstenar, rövare och visaböcker i mängd. När det roligaste (det vill säga vända upp alla brickor som blivit kvar i slutet) var över blev jag ensam kvar bland skinnfåtöljer och halogenlampor. Den brandgula strandstrykarkatten tycktes besvara min iakttagande blick på andra sidan de dubbla fönsterglasen men den fortsatte snart sin upptäcktsfärd i vassen och lät mig vara.
Tack vare det förlovade midnattssolsljuset får vi kunskapen om att allt ser ut precis som vanligt under dygnets så kallade mörka timmar. Vi lär att dag och natt i själva verket inte behöver vara de motsatser de annars utmålas att vara. Inget att vara rädd för.
Nitton grader...
... precis innan nästa dags första solstrålar började göra skogen och husen på andra sidan viken alldeles gyllene. Svanen som flaxade förbi var verkligen på väg någonstans, den försökte nog också berätta vart men jag förstod inte. Själv dinglade jag med benen från bryggkanten, spiggstimmen löstes upp och de små fiskarna sköt skrämda iväg åt alla håll. I vattnet och på det gryningsfuktiga träet var det som om det inte fanns några bekymmer i världen. En tom, skön känsla av att det enda jag hade att tänka på var hur att knyta skoremmarna.
Ett hårspänne föll mellan brädspringorna och ligger antagligen och rostar någonstans på havets botten, halvt dold under sand precis som i filmerna, som i det romantiska dramat om julinatten.
