Från trollstav till dirigentpinne
När jag var liten lekte jag mycket med föremål. Jag hade Mios panflöjt, Victors spegel, John Smiths kompass, Mirandas ficklampa med mera. Hade jag varit lite yngre hade jag säkert också haft Harrys trollstav. Inte för att jag är ett potterfan utan för att jag tycker det är kul med gadgets. Själva ägandet roar mig. Sedan är det förstås hur coolt som helst, grejen att – låtsas – kunna vifta och få till exempel ett mörkt rum att lysa upp!
På tal om sinnesomvälvande fenomen, har ni sett Maestro? Inte är väl jag den enda som tycker att konceptet är underhållande? Visst kan det bli lite tröttsamt att det alltid ska tävlas i allting, särskilt konst och kultur, men vad gör man. Jag skrev för ett bra tag sedan om min fascination för dirigering ("Att dirigera är en konst", 25 december 2008), om hur fängslad jag blir av en bra dirigent. Då hade jag främst kör i åtanke men efter att ha sett de två första avsnitten av Maestro har min vy vidgats och omfattar nu även mer klassisk musik. Sanna mina ord: om det är någonting jag skulle vilja lära mig i livet är det att dirigera. Jag har amatörtränat när jag är ensam i hissen (eftersom det vore konstigt att sjunga i duschen) men jag skulle vilja kunna på riktigt. Det skulle vara istället för att dansa… Tänk om jag är en naturbegåvning utan att veta om det??
Det tilltalar mig, grejen att kunna vifta och få en hel symfoniorkester att blåsa omkull en. Med blott ett stycke pinne går det att uträtta storverk… Det är så nära magi jag kan komma.
