Ett slag för kön
Barnen har gett mig ännu en sak att fascineras över och tänka på.
Jag har precis uppmärksammat fenomenet Barn bildar kö. Medan vi vuxna prydligt strukturerar upp oss med nummerlappar och snirkliga kögångar (à la kön före incheckningsdisken på flygplatser) har barn ett, enligt mig, mycket intressantare sätt att bilda kö, utan att faktiskt stå i kö, på. Det går till så här: När ett nytt barn ansluter sig tar det reda på vem som är sist. Sedan går det fram till denne och säger resolut: "Jag är efter dig". I praktiken fungerar det så att barnet framför utvecklar ett ansvar för personen bakom - att barnet som sa "Jag är efter dig" verkligen blir efter personen framför. Enkelt förklarat, om en andra person kommer och konstaterar platsen efter får den här andra personen omedelbart bli varse om att "Nej, X är efter mig". Så löjligt enkelt.
Om man jämför med hur vuxna köar då? Jag kommer fram till detta: Barn lär sig att våga prata, även om de kanske är helt okända, med varandra - vuxna står tysta och stirrar blint på siffrorna på nummerlapparna och på utropstavlan. Barn lär sig att ta ansvar för sina medmänniskor genom att hjälpa och hålla reda på varandra - vuxna koncentrerar sig bara på när det är den egna turen, restens bryr de sig inte precis om. Barn lär sig att samarbeta för att få en fungerande lösning - vuxna tenderar alltid att vänta på att någon (annan) ska utse sig själv till ledare.
Slutsats: Det vore oerhört intressant att se vuxna organisera sig på samma sätt som barn. Skulle de klara det? Och vilket sätt att köa på tror ni är det bästa/är ert favorit?
