Jag ger upp... eller?
Den här veckan kulminerade i en insikt som jag tror kommer att göra susen för hur jag ser på mig själv och min vardag framöver. Jag har accepterat att jag inte är sportig till läggningen. Jag kommer inte att hitta någon träningsform som jag ser fram emot att göra varje vecka så det är lika bra att släppa tanken. Under alla normer om att leva ett aktivt liv - vem har sagt att aktivitet betyder simning, långa skogspromenader, klättring? Ett aktivt liv innebär som jag förstår det ett liv där man tar för sig lagomt mycket (check), vågar testa saker (check), känner efter vad man vill (check) och fattar beslut som får en att må bra (check). Sport eller spel är irrelevant. Det är en enorm lättnad att acceptera detta, när man vistas i en miljö där man dagligen ser annonser från träningsanläggningar och hör folk samlas kring och förstå träningsstilar jag aldrig ens hört talas om är det lätt att känna sig utanför, att vilja vara med och att lägga press på sig själv för att försöka tillhöra. Ohälsosam press. Energi som kunde ha gått till något mer meningsfyllt och roligt!
Med detta sagt lägger jag år av kamp bakom mig och övertygar mig själv än en gång att promenader till och från skolan och matvanor med mycket frukt och grönt är det optimala och realistiska för mig. Det tänker jag inte ha dåligt samvete för!
