ladusvalas blogg

Jag är ett fan av Cirkus Miramar

Jag är ett fan av Daniel

Jag är ett fan av tåg

  

Första albumet på åtta år och förväntningarna bland en hängiven skara har successivt stegrats upp under de senaste veckorna, tills de vid tidpunkten för releasefesten var höga som trevåningshus.

Halv fem på torsdagseftermiddagen satt jag och Daniel i vagn fyrtio på tåg nittioett, som fortfarande var stillastående men icke längre fem minuter senare. Laddade med prickigkorvmackor som jag brett tio timmar tidigare, böcker (Daniel) och en fyrtio sidor lång uppsats i psykologi (jag) satt vi på varsin sittplats och såg det grå Luleås bebyggelse bli glesare och glesare. Daniel skrek stolt ut sin förtjusning när hans före detta bostadsgård skymtade förbi under en halv millisekund. Som den sympatiska flickvän jag är gav jag också till ett litet tjut men egentligen tror jag att råkade blinka under det aktuella ögonblicket.

En dryg timme senare ringde min mor och fick spader när hon fick veta var jag befann mig. Hon trodde att jag drev med henne när jag sa att vi var på väg till Göteborg. Några minuter senare ringde min syster upp och ställde frågor vars egentliga avsändare jag omedelbart avslöjade. "Vi har löst boende" var tydligen inte ett tillräckligt bra svar??

Timmarna skakade fram och efter att ha sett på när Daniel ätit viltskav och potatismos, som enligt uppgifter var minst lika god som skolans, i restaurangvagnen knycklade jag ihop min viga, asiatiska kropp på ett säte och somnade med Daniel som huvudkudde. Strax efter midnatt vaknade jag och gav Daniel en egentillverkad tvättmaskin i födelsedagspresent samt en massa gratulationer.

Jag vet inte vad Daniel pysslade med under nattens timmar, jag vet bara att han tidigt på morgonkvisten släpade sig till två säten som blivit lediga bredvid varandra, där han somnade med mössan neddragen över ansiktet.

När vi förmiddagen därpå satte våra fötter i Guoa Glaa Guöteboårg, konduktören sade så, mindes jag när jag för ett par år sedan promenerade på exakt samma ställe, men då med en annan vän (CM den gången också). Jag kände mig upprymd över att äntligen vara på plats igen.

I väntan på tåget mot Trollhättan åt vi pasta i Nordstan, kollade i japanska tidskrifter på en science fiction-bokhandel och beundrade spåren i marken, vars vagnar vi passade oss noga för innan vi korsade en bana. Till skillnad från en norrlänning som jag, är göteborgarna lika skickliga på att rusa mot gulblinkande varningslampor som new york-borna är på att fånga taxi från gatan.

Klockan femton noll sju startade tågresa nummer två. Daniel tog igen sömn men jag vågade inte  sova. Vore skojigt om vi funnit oss själva i Karlstad.

Vår logi för natten (ja, vi hade löst det i förväg) bestod av ett dubbelrum med utsikt över en slaskig men väldigt charmerande gata. Särskilt därför att den låg i Trollhättan, mina drömmars stad sedan den officiella annonseringen om albumsläpp och releasefest. Det fanns till och med grönt gräs utanför. Vi tog var sin dusch (Daniel dansade sig torr, jag hade handduk) och sedan sprang vi ut för att möta den pulserande innerstaden. Jag tog fel på Drottninggatan och Kungsgatan men det gjorde ingenting. Daniel var man och frågade efter vägen till Folkets hus som låg hundra meter framför oss, men innan vi gick dit åt vi hamburgare på Max och jag köpte dagstidningen med det mycket exotiska namnet Trollhättans tidning/Lilla Edet-Posten och Elfsborgs Läns Allehanda.

När vi anlände till konsertlokalen var det så tidigt att vi fick njuta av soundchecken och åsynen av en massa miramarpojkar som sprang runt och gjorde saker. Jag lade genast vantarna på ett exemplar av Ici! Politico! vid försäljningsbordet, men fick återkomma fyrtiofem minuter senare, då försäljningen skulle öppna. En spänd väntan tog sin början. Daniel flinade åt min fladdriga uppsyn men vad kunde jag göra? Det var STORT för mig att vara där!! Medlemmarna i ett av de absolut bästa banden jag vet spatserade omkring rakt framför ögonen på mig, spelade snuttar av låtar som jag bara hört på inspelningar etcetera. Halv åtta dansade blivande publik in (jag och Daniel kom så långt före att vi liksom släppte in oss själva) och fem minuter senare hade jag den efterlängtade plattan i min ägo. Daniel köpte Ici! Politico! plus 14cc kemiskt.

Bandet före Miramar hette Komrads och ville hellre benämna sig själva som en energi snarare än ett band. Lite smålustigt förstås, men spelade gjorde de bra. Jag var dock alltför hypad för att klara av att ge Komrads min fulla uppmärksamhet.

Jubel och applåder när Miramar steg upp på scenen och drog igång första låten. Publiken var minst sagt blandad - där fanns den hängivna skaran jag nämnde i början, där fanns nya fans och "nostalgifans" och där fanns säkert också de som egentligen mest siktat på baren. Scenen var liten och orsakade några värdiga kollisioner bland spelemännen. I bakgrunden gick ett bildspel med låttexter och teckningar av folk man kanske får anta var förebilder av olika slag.

I cirkus (...) en timme svettades ensemblen så det praktiskt tagit stänkte på publiken längst fram. Jag och Daniel kände oss inte särskilt sugna på att stanna och alkoholkonsumera så vi gav oss iväg direkt efter extralåten. Tog med oss lite nattsnacks som vi åt på rummet. Så småningom hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde gå och borsta tänderna och sedan somna.

Klockan sju nästa morgon vaknade jag och var pigg som en lärka. Min käre pojkvän var dock inte lika pigg utan klagade på ryggsmärtor som skulle vara mitt fel eftersom jag tar för mycket plats och tvingar honom till konstiga sovställningar. Jag kände mig som en femåring som tycker att de nittio minuter innan väckarklockan ringer är sega som en eeviigheet. Fick upp Daniel en halvtimme efter att mobilens alarm ringt. Vid frukostbordet var Daniel väldigt social med några män med klockor*. Efter maten städade Daniel rummet och sedan gick jag ut för att se Trollhättan i dagsljus. Daniel nöjde sig med att stanna och sova på rummet.

Jag letade i flera timmar efter lämplig klipperia, men hittade en dagstidning i vilken recension av gårdagens spelning fanns att läsa bland nöjessidorna, vilket faktiskt inte heller var fy skam.

Vid tvåtiden mötte jag Daniel på Trollhättans blygsamma tågstation och en halvtimme senare var vi på väg tillbaka till storstan. Vi irrade omkring på gator och torg ett tag, Daniel köpte ett antal böcker (en riktig läslus till pojkvän jag har), jag ett sällskapsspel och sedan åt vi kinabuffé och lyssnade till en förvirrad gatumusikant innan det var dags att leta oss till perrongen för SJs norrlandståg.

På hemresan hade jag bokat "plats med bord" men så småningom kom vi fram till att vi tyckte bättre om plats utan bord (vilket i praktiken är lite vilseledande eftersom även plats utan bord har bord, men en lightvariant som sitter fast i stolsryggen framför). Daniel umgicks med sina män en stor del av resan och jag med mina (iMiramar om ni förstår vad jag menar). Precis innan restaurangvagnen stängde köpte vi pestokycklingpasta (?) som jag tvingade i mig fast mina smaklökar inte precis hoppade och skuttade.

Hemresan hade troligen varit mycket mer bekväm om jag inte fått mens som blödde genom byxorna under natten, men det är sådant man får ta om man vill vara en Spontan Kvinna.

Från Luleå hann jag precis med bussen hem och det kändes precis som för länge sedan när Daniel alltid vinkade av mig på Loet efter skoldagens slut. När bussen började rulla kontrollerade jag för tusende gången att Ici! Politico! var i säkert förvar i min ryggsäck (kan ni fatta att min enda packning var en fjuttig ryggsäck).

Det var den.

* Watchmen - en bilderbok, förlåt, en serieroman, som han köpte i Göteborg

                  
Titta åt vänster! Nej, åt andra hållet!