Man kallar dem barn
På måndagkvällarna jobbar jag som barnkörledare för flickor (det är inte det att pojkar inte är välkomna, men sång har en tendens att locka särskilt flickor) i lågstadieåldern. Jag väljer sånger ur böcker eller utifrån deras önskemål, skriver ut på datorn, kopierar papper, spelar gitarr eller piano medan de sjunger och några gånger per termin sjunger vi upp i kyrkan. Varje måndagkväll innefattar inte bara sång och musik, utan även lek och pyssel tillsammans med ännu yngre barn på nedervåningen. De gör pappersänglar, ljusstakar, gipsfigurer, pärlplattor, halsband, spelar spel och hoppar på madrassen i lekrummet.
Jag älskar mitt jobb för man får vara med barn vilket är en skön omväxling i det sociala umgänget. Jag beundrar barn för de har en sådan energi och glädje, och de delar med sig av den på ett annat sätt än vuxna, vad jag kan se. Barn är så ärliga för de vet inte att man kan vara bakslug och beräknande, så om man får en spontan kram eller komplimang kan man direkt vara säker på att de verkligen menar det.
När man blir äldre, allt eftersom inkasserade upplevelser, lär man sig mer om världen. För många tror jag då att insikten om att världen inte är en solskensplats kantad av regnbågar, dimper ner som ett brev på posten. När man väl kommit underfund med detta förändras man som person, och detta skulle jag säga är ett av resultaten som betyder puberteten...
... Ibland kan jag längta tillbaka pre-pub...
Att ett barn inte kan ta hand om en vuxen är enligt mig bullshit! Man kan nämligen ta hand om någon utan att för den skull nödvändigtvis fixa mat, tvätta kläder eller skjutsa till träningen...
Jag älskar mitt jobb för man får vara med barn vilket är en skön omväxling i det sociala umgänget. Jag beundrar barn för de har en sådan energi och glädje, och de delar med sig av den på ett annat sätt än vuxna, vad jag kan se. Barn är så ärliga för de vet inte att man kan vara bakslug och beräknande, så om man får en spontan kram eller komplimang kan man direkt vara säker på att de verkligen menar det.
När man blir äldre, allt eftersom inkasserade upplevelser, lär man sig mer om världen. För många tror jag då att insikten om att världen inte är en solskensplats kantad av regnbågar, dimper ner som ett brev på posten. När man väl kommit underfund med detta förändras man som person, och detta skulle jag säga är ett av resultaten som betyder puberteten...
... Ibland kan jag längta tillbaka pre-pub...
Att ett barn inte kan ta hand om en vuxen är enligt mig bullshit! Man kan nämligen ta hand om någon utan att för den skull nödvändigtvis fixa mat, tvätta kläder eller skjutsa till träningen...
