ladusvalas blogg

Förut fantiserade jag om alla dagsutflykter jag ville göra. Jag blundade och såg framför mig hur jag hade bestämt mig för vart det skulle bära, vad jag skulle ha med mig och vad jag skulle göra när jag väl var där. För det mesta fanns där i fantasin en park, en kulle, ett berg, en ryggsäck, ett sittunderlag, en smörgås, en termos, en bok, några moln att titta på, några fåglar att lyssna på. Det regnade aldrig men ibland snöade det.

Någon sådan utflykt har aldrig blivit av här i Uppsala, och det grämer mig för jag vet att de egentligen inte är omöjliga. Jag har kullen, ryggsäcken, sittunderlaget, smörgåsen, termosen, boken, molnen, fåglarna, tiden. Så om det nu är så enkelt, varför har jag inte gjort det?

Imorse slog det mig varför. Duh, jag gör ju utflykt hela tiden. Till Engelska parken.

En pluggdag på Engelska parken (valet av preposition säger er att Engelska parken inte i första hand är en park) inkluderar alla de där picnicmomenten jag i min enfald drömmer om. En park, en ryggsäck, ett sittunderlag, mat, te i termos, böcker (gud ja, böcker), tittande på moln fast genom ett fönster. Fågelsång på promenaden dit. Packning och andra förberedelser tar lika mycket tid i anspråk. Själva sittandet på målet tar lätt en hel dag. Jag sitter ensam med mina grejer och tänker, precis som om jag hade varit på en gräsplätt i stadsparken.

Poängen här är att när man inte har lektion så ofta - typ en eller två i veckan - blir det som en grej att bara gå till skolan. Inte alls som på gymnasiet där man aldrig funderade på att man faktiskt befann sig på busstationen klockan 07.10 varje dag oavsett väderlek, oavsett humör. Jag känner en kille här på universitetet vars bagage alltid ser tungt ut. Han fikar iordningställd matsäck varje dag. Han har med sig extrakläder. Om han sedan tittar mest på molnen eller mest ner i böckerna vet jag inte.

Något aldrig förekommande har blivit alltid förekommande. Lite perspektiv, svårare än så behövde det inte vara att förverkliga en dröm.