ladusvalas blogg

I helgen har vi varit och lekt campingliv på en av öarna i Råneå skärgård. Det var jag, Daniel, mina föräldrar och hundarna. Vi åkte till en kärt barndomsställe som tyvärr blivit av oss försummat de senaste somrarna. Som ni närbor kanske minns var det strålande solsken i helgen. Det var perfekt ute på havet och vart vi åkte brukar inte vara mycket folk men de här dagarna var stranden praktiskt taget full. Medan jag låg där på den rosarutiga picnicfilten och bättrade på brännan (pf, sedan när brukar jag bättra på brännan? Jag håller mig till skuggan) delade jag brutalt in soldyrkarna i två läger: De som hatar sand på blöta kroppsdelar och de som inte kunde bry sig mindre.

Egentligen gör den ju ingenting. Den bara är där och envist klamrar sig fast tills den inte orkar längre, då faller den uppgivet ner på marken och man kan personligen radera den från listan på saker att bry sig om. Men ändå. Det är något med de där jävla kornen som stör. Jag har verkligen försökt begripa vad men jag gör det inte. Är de fula? Nej, de ser ju bara somrigt härliga ut. Är de obehagliga? Nej, de känns knappt (om de inte sitter innanför badkläderna, men knappt då ens ju). Är det något traumatiskt barndomsminne av arga föräldrar som hytter med fingret och strängare än den mest fruktade lågstadielärarinnan säger åt en att man inte får ha sand mellan tårna!? Jag tvivlar på det.

Så, varför? Är "sandhat" bara något vissa har som personlighetsdrag, och i så fall, vad säger det om personen? Det råder väl inga tvivel om vilka som låter sig njuta mest av strandtillvaron; på stranden finns det sand och finns det sand gäller det att vara på sin vakt och starkt pissa revir mot organiserat attackerande sandkorn. Om man bryr sig alltså. Annars är det bara att stranda sig, sanda sig och låta livet ha sin gång. Grattis.