ladusvalas blogg

 

Inte så tokigt. Jag tycker att jag har tagit chanser jag fått och kunnat göra mycket: läsa kurser utanför mitt program, åka iväg på språkresor och engagera mig både i teologifestivaler och studieråd. Jag har hittat flera vänner som kommit att bli nära och jag har upplevt en ny stad som från första stund känts hemma. Det har varit kul att bo i korridor och att ha nationerna alldeles runt hörnet. Ofta har jag gått ut och bara njutit av kvällslivet. Efter nästan fyra år känner jag mig dock ganska färdig med studentlivet och ser fram emot att flytta till en lägenhet i ett lugnare bostadsområde. 

 

 

Framför allt genom att det program jag går avvecklas vilket betyder att jag är mer eller mindre tvungen att ta min examen. Jag får inte ta något längre studieuppehåll eller hoppa av, då hinner vissa kurser försvinna och allt blir mycket mer komplicerat om jag skulle vilja ta upp lärarprogrammet igen. Ibland har jag hört någon oroa sig över att vi, redan när vi examineras ut, kommer att ha en förlegad utbildning som konkurreras ut av de som påbörjat lärarutbildningen bara ett år efter oss, men det tror jag är överdriven rädsla. Ämneskunskaperna är lika intakta - eller lika föränderliga - som tidigare och i grund och botten är det fortfarande samma kompetens i pedagogik och didaktik som eftersträvas. Jag har tilltro till dem som valt att göra den här reformen.

 

 

Om det är som det ser ut i programinformationen, att alla studenter på Ämneslärarprogrammet ska läsa sitt första ämne upp till D-nivå, är det förstås en förbättring. Dessutom verkar det som att mängden VFU är mer reglerad i Ämneslärarprogrammet än på "gamla lärarprogrammet". Å andra sidan tycker jag om flexibiliteten inom det gamla programmet, möjligheten att verkligen bredda sin kompetens med de så kallade specialiseringskurserna. Samma flexibilitet och individanpassning innebär förstås också en lösare sammanhållning, något som lärarkåren inte direkt behöver. Detta motverkas dock lite av kurserna i allmänt utbildningsområde, där alla lärarstudenter oavsett inriktning träffas och diskuterar tillsammans. På de nya programmen vet jag inte om man fortsätter denna samläsning eller om man istället satsar på att ena lärarstudenter som ska verka inom samma åldersgrupp. Om fallet är det senare kan det påverka tanken på skolgången som en kontinuerlig helhet och synen på människan som en ständigt växande varelse.

 

Vi diskuterar skolpolitik för lite. För det mesta är det frågor om betyg och bedömning som kommer på tal. Generellt sett känns det som att intresset på mikronivå är litet trots att fackförbunden skickar ut flera medlemstidningar i månaden och nyhetsbrev med det senaste. Det stämmer dock att alla har åsikter om hur skolan ska vara. Hur långt upp i åldern man än kommer fortsätter man att bearbeta sin skoltid och om man så småningom själv får barn är det bra och viktigt att man bryr sig. Erfarenheter i all ära, men i vardagen på utbildningen får man vara försiktig med att göra seminarierna till flera timmar med anekdotberättande. Det är inte alls konstigt att skolfrågan ständigt är i ropet. Dessvärre förändras samhället fortare än forskningen och politiken hinner med, hur bra prognoser man än försöker göra är även en bra prognos bara en prognos, varför skolan alltid hänger lite på efterkälken. Situationen är på det viset hopplös och faktiskt är jag förvånad över att se så mycket förändringslusta.

 

 

Arbetsmarknadsmässigt kan den tyckas god. Särskilt behövs lärare i svenska som andraspråk. Jag vill dock vara realistisk och målar upp för mig själv sju svåra år av otrygga vikariat och pedagogiska prövningar innan man, förhoppningsvis, hittar rätt. Ännu känner jag mig inte alls redo att lämna universitetet, dels för att jag inte tycker att jag har fått eller tillgodogjort mig tillräckligt mycket ämneskunskaper, dels för att det finns så mycket mer här att göra. Jag är intresserad av att söka masterprogram i svenska eller nordiska språk samtidigt som det inte är otänkbart att gå en bit till inom utbildningsvetenskapen. För att inte tala om hur roligt det vore att prova något annat ämne. Jag hoppas att utbytesåret 2013/2014 kommer att ge mig den tid som behövs för att få framtiden att klarna.

 

 

Läsa in mig på Lgr 11 och genomföra fem veckors VFU utan att behöva skämmas efteråt. Tror att jag ska få chansen att jobba med språkhistoria, språksociologi och grannspråk på ett eller annat sätt. Lite mindre närmast gäller det att få färdigt uppsatsen. Allra mest nära måste jag ordna matlådor.