Äntligen en annorlunda collegefilm!
Daniel påstår att jag innan jag kan skriva om en annorlunda collegefilm måste berätta varför jag tittar på collegefilmer överhuvudtaget. Jag förstår inte den logiken, men ok. Ibland, efter en lång dag med många intryck, tankar och fysiska förflyttningar är det himla skönt att bara placera sig i soffan, slå på teven och liksom vila hjärnan. Genom att titta på amerikanska kids som hånglar i bilar, snubblar på sina egna fötter och pratar allmänt strunt. Det är inte roligt men det är underhållande. Dessutom är det intressant att se hur mycket den aktuella filmskaparen vågat släppa på prydheten i jämförelse med tidigare filmskapare i genren, trots att den genomsnittliga teen virginityfilmen självklart alltid vurmar för ett stort antal stereotypiseringar som inte är hälsosamma att utsätta sig/utsättas för.
Collegefilmer är också min fantasyeskapism. Det vill säga, campuset är en plats att drömma sig bort till när verkligheten är för oäventyrlig och man själv känner att man inte riktigt tillhör. (På college är alla utsatta på ett eller annat sätt.) När det kommer till kritan trivs jag mycket bra i Uppsala, Sverige - det är bara en bländande synvilla orsakad av ett ögonblicks leda som gör att gräset ser grönare ut på andra sidan... havet?
Häromveckan hittade jag en ny film jag inte sett förut. Den började precis som jag förväntade mig, ett bra tecken, med huvudpersonen i en bil på väg till skolan för första gången. Ganska snabbt förstod jag dock att helt vanlig var inte historien eller sättet som historien berättades på. Den osedvanligt unge Aaron kämpar sig tafatt genom krokilektioner och festincidenter på hawaiitema innan han lär känna inte bara en äldre men ganska omogen förstaårsstudent, utan en äldre men ganska omogen förstaårsstudent med en pubertal dotter som så småningom förälskar sig i honom. Detta försätter Aaron i en lite knepig sits då det finns en drös utomstående personer som också vill vara med och tycka till om triangeldramat, samtidigt som omständigheter runt omkring inte precis är de lättaste. För Aaron är det oundvikligt att axla ett stort ansvar och ställa sig själv mot väggen med frågor som kräver rejäl insikt och självkännedom för att besvaras.
Handlingsreferatet ovan har jag förstås knixat ihop efter egna mått. På filmens omslag sammanfattas premissen på följande sätt: "A mother. A daughter. College is full of choices.". Välj själv vilket som låter bäst.
Jag är imponerad av flera saker i Cherry, som filmen heter: skådespelarna, dramaturgin, tempot, manuset. Framför allt att man vågar vara allvarlig i en miljö som annars strängt förknippas med vulstiga parodier på valfri kombination dödssynder. Cherry är en välbehövlig motvikt i en filmindustri som tyngs av taffliga produktioner gjorda för att slita och slängas och det med väldigt liten tidsrymd mellan. The New York Times jämför Cherry med Juno och en sådan jämförelse är väl inte helt fel eftersom båda har samma teman: ALTERNATIV, GÖRA VAL och MAKTLÖSHET. Det är trevligt och betryggande med filmer - böcker och musik också för all del - som inte bara langar över ansvar för (re)produktion av normer och värderingar på andra, helt enkelt. Fler sådana.
Collegefilmer är också min fantasyeskapism. Det vill säga, campuset är en plats att drömma sig bort till när verkligheten är för oäventyrlig och man själv känner att man inte riktigt tillhör. (På college är alla utsatta på ett eller annat sätt.) När det kommer till kritan trivs jag mycket bra i Uppsala, Sverige - det är bara en bländande synvilla orsakad av ett ögonblicks leda som gör att gräset ser grönare ut på andra sidan... havet?
Häromveckan hittade jag en ny film jag inte sett förut. Den började precis som jag förväntade mig, ett bra tecken, med huvudpersonen i en bil på väg till skolan för första gången. Ganska snabbt förstod jag dock att helt vanlig var inte historien eller sättet som historien berättades på. Den osedvanligt unge Aaron kämpar sig tafatt genom krokilektioner och festincidenter på hawaiitema innan han lär känna inte bara en äldre men ganska omogen förstaårsstudent, utan en äldre men ganska omogen förstaårsstudent med en pubertal dotter som så småningom förälskar sig i honom. Detta försätter Aaron i en lite knepig sits då det finns en drös utomstående personer som också vill vara med och tycka till om triangeldramat, samtidigt som omständigheter runt omkring inte precis är de lättaste. För Aaron är det oundvikligt att axla ett stort ansvar och ställa sig själv mot väggen med frågor som kräver rejäl insikt och självkännedom för att besvaras.
Handlingsreferatet ovan har jag förstås knixat ihop efter egna mått. På filmens omslag sammanfattas premissen på följande sätt: "A mother. A daughter. College is full of choices.". Välj själv vilket som låter bäst.
Jag är imponerad av flera saker i Cherry, som filmen heter: skådespelarna, dramaturgin, tempot, manuset. Framför allt att man vågar vara allvarlig i en miljö som annars strängt förknippas med vulstiga parodier på valfri kombination dödssynder. Cherry är en välbehövlig motvikt i en filmindustri som tyngs av taffliga produktioner gjorda för att slita och slängas och det med väldigt liten tidsrymd mellan. The New York Times jämför Cherry med Juno och en sådan jämförelse är väl inte helt fel eftersom båda har samma teman: ALTERNATIV, GÖRA VAL och MAKTLÖSHET. Det är trevligt och betryggande med filmer - böcker och musik också för all del - som inte bara langar över ansvar för (re)produktion av normer och värderingar på andra, helt enkelt. Fler sådana.
