Pannkakor för fyra tack!
I korridoren har vi fyra kylskåp för tio personer. En kylskåpshylla per person är i minsta laget för man får då springa och handla var och varannan dag. Det finns inte plats för några slumpmässiga livsmedel utan alla måltider måste planeras och studeras. Därför blev jag extra glad åt att idag kunna mer eller mindre spontanvispa ihop en pannkakssmet utan att enkomt behöva gå och handla först. Inte ens basingredienserna ägg, mjölk, mjöl, salt, smör och socker verkar man kunna ta för givna hemma hos en student.
Jag hade nästan glömt hur roligt det är att bara kasta sig in i ett recept och lyckas! Nåja, mina pannkakor lär aldrig bli i klass med mormors, men tillsammans med strösocker och yoghurt - det sistnämnda lärde jag mig av en familj från Ryssland - slank de ner en efter en. Smetsatsen som står i äggkartongen måste förresten vara grymt underskattad. Skulle den där lilla högen på tallriken motsvara fyra portioner? Haha, säger jag och sväljer sista tuggan.
Glupska jag. Med jämna mellanrum får jag perioder då jag äter och äter och äter utan att knappt någonsin känna mig belåten. På ett nästan perverst sätt slukar jag frukt, mackor, godis, snabbmat och hemlagat i desperata försök att stilla hungern. Det är som en förbannelse att aldrig känna sig tillfredsställd. Opraktiskt och dyrt är det också.
Å andra sidan, mellan dessa perioder, som som tur är är mesta tiden, behöver jag inte äta alls så mycket för att hålla kroppen och hjärnan igång. Eller rättare sagt, jag antar att jag fortfarande behöver få i mig en ansenligt mängd kalorier, men blodsockret håller sig jämnt hela dagen vilket betyder att det kan räcka att äta en gång, på kvällen.
Det är lustigt hur man undan för undan lär känna sin kropp. Sådant som man till en början tror är fel eller onormalt kanske visar sig vara just min kropps egenhet. Då får man helt enkelt lära sig leva med det. Ack, om det vore lika otvetydigt med psyket.
P.s. Nu fattar jag uttrycket lätt som en plätt. Förut trodde jag att det var lätt som i motsatsen till svår som åsyftades, nu inser jag att det, trots plättars okomplicerade natur, antagligen är motsatsen till tung som menas!
Jag hade nästan glömt hur roligt det är att bara kasta sig in i ett recept och lyckas! Nåja, mina pannkakor lär aldrig bli i klass med mormors, men tillsammans med strösocker och yoghurt - det sistnämnda lärde jag mig av en familj från Ryssland - slank de ner en efter en. Smetsatsen som står i äggkartongen måste förresten vara grymt underskattad. Skulle den där lilla högen på tallriken motsvara fyra portioner? Haha, säger jag och sväljer sista tuggan.
Glupska jag. Med jämna mellanrum får jag perioder då jag äter och äter och äter utan att knappt någonsin känna mig belåten. På ett nästan perverst sätt slukar jag frukt, mackor, godis, snabbmat och hemlagat i desperata försök att stilla hungern. Det är som en förbannelse att aldrig känna sig tillfredsställd. Opraktiskt och dyrt är det också.
Å andra sidan, mellan dessa perioder, som som tur är är mesta tiden, behöver jag inte äta alls så mycket för att hålla kroppen och hjärnan igång. Eller rättare sagt, jag antar att jag fortfarande behöver få i mig en ansenligt mängd kalorier, men blodsockret håller sig jämnt hela dagen vilket betyder att det kan räcka att äta en gång, på kvällen.
Det är lustigt hur man undan för undan lär känna sin kropp. Sådant som man till en början tror är fel eller onormalt kanske visar sig vara just min kropps egenhet. Då får man helt enkelt lära sig leva med det. Ack, om det vore lika otvetydigt med psyket.
P.s. Nu fattar jag uttrycket lätt som en plätt. Förut trodde jag att det var lätt som i motsatsen till svår som åsyftades, nu inser jag att det, trots plättars okomplicerade natur, antagligen är motsatsen till tung som menas!
